MENY
Ni vet att patriatkatet kan skada er hälsa? Jag skrev ju det för ett tag sedan. Jag skrev om hur det ligger och flåsar en i nacken vart en än befinner sig. För patriaktatet är något vi tvingas förhålla oss till, ta ansvar för och liksom hantera. Försöka överleva. Hur ska en hantera en struktur som vill hålla en på plats?
I privatlivet är det inte så svårt. Oftast blir jag förbannad och ryter ifrån, för jag vet direkt. Jag vet vad ni pysslar med. Jag har koll på alla härskartekniker, hur ni jobbar. Det är inte så svårt att genomskådat det. Men på jobbet är det svårare. Oavsett arbetsplats har jag mött män (gäster, kunder och ibland medarbetare) med oacceptabelt beteende och otrevlig attityd. De har flirtat, hånat, skrattat, förminskat och tafsat.
Inget nytt, ni känner ju igen er. De har gjort samma sak mot mina kollegor, under samtliga anställningar jag haft. Och sen har en tänkt, varför gjorde jag si och inte så. Skuld och skam över att inte ha sagt ifrån, eller för att ha tagit i alldeles för hårt. En situation som en inte kan vinna. Det är svårt, för vi har pratat så mycket om hur vi gör våra kunder nöjda, hur vi får dem att komma tillbaka och hur vi ger den allra bästa servicen. Inte så mycket om hur vi hanterar opassande skämt i förbifarten medan vi häller upp vin eller pratar planerad färdväg under en guidning, där du har flera timmar kvar att spendera med gästerna.
I höstas spred sig #Metoo i landet, i flera månader var det inslag om rörelsen på nyheterna och vi tog tillbaka det som var vårt. Våra arbetsplatser, vår sexualitet och våra kroppar. En fantastiskt seger.
Men de små trollen ger sig inte. Jag blir uppriktigt förvånad över hur man kan ha missat den allmänna omskolning, upplysning och idiotsäkra genomgång gällande grundläggande respekt, samtycke och personliga gränser som hösten erbjudit, helt gratis. Men jo då. Det har varit både kommentarer i liftköer och kommentarer under arbetstid som jag aktivt valt att inte höra, inte bemöta. Sen kokar det över och jag funderar på hur jag borde ha hanterat det, om jag kanske borde ha svarat, istället för att skratta stelt, mumla något eller på andra sätt släta över det.
Men sen kommer jag på att det är liksom inte mitt jobb. För det handlar inte om mig, om hur jag bemöter trakasserier, hur jag säger eller inte säger ifrån. Det är ni som får skärpa er. Jag tänker inte ta ansvar för erat beteende, det är det hög tid att ni börjar göra.
0