MENY
Den här veckan har jag känt mig frånvarande, i otakt med nuet och personerna runt om mig. Men det är också när jag känner mig långt bort som saker glöms bort och först då påminns jag om att andas och komma tillbaka till verkligheten och nuet.
Jag har lagt mycket energi på att scrolla ögonen ur mig och läsa under #metoo. Jag har följt med under avslöjanden och vittnesmål. Män med makt har en efter en fallit, om inte än så snart. Om inte den här gången så förhoppningsvis nästa. Och det är inte utan att det känns som en sorts upprättelse. Men det är ingen triump. För det vittnar om så många trakasserier, övertramp och hemska erfarenheter som redan hänt.
Detta känns som en stor sammandrabbning under det kalla krig som pågår, runt om och inuti oss. Jag hoppas att alla äntligen förstår nu. Att en hashtag magiskt ska bota vårt beteende mot varandra. Det har funnits #prataomdet och andra liknande rörelser innan den här. #metoo har funnits i flera år och startades av en svart kvinna. Men det är glömt, eller drunknat i andra sensationer och klick. Kapitalismen har sopat det under patriarkatets enorma jävla matta.
Allt det här är så vidrigt att en skulle kunna tatuera in manshat på armen utan vidare. I pannan kanske hade varit snyggt. Alla kvinnor. Jag också. Me too. Jag vet inte vad jag känner, för jag är helt slut efter att ha delat allt med alla andra kvinnor via sociala medier. Jag vet ju att det här finns och pågår, att jag delar det här med alla andra kvinnor varje dag. För så måste vi se det, att vi delar på tyngden och bär varandra. Att vi hjälps åt. Tills det vänder, och efter det också.
0